top of page
OM LEKEN – FRÅN FILOSOFI TILL NEUROLOGI
Vad lekte du som barn? Vem lekte du med, var lekte du? Svaren på dessa frågor berättar hur det gick till när du blev människa. Lekfullhet tillhör inte bara barns liv, lekfullheten följer oss genom hela livet. Inte sällan visar det sig att lekupplevelser lever kvar in i vuxenvärldens yrkesval och intressen.
Det börjar på skötbordet, samspelet mellan barnet och den vuxne Samtalet där ljud och gester utgör kommunikationen dem emellan. Här börjar leken – din tur, min tur, din tur – turtagandet är centralt i leken och fortsättningsvis i all mänsklig kommunikation. Lite senare, ”titt ut”-lekar där den vuxne försvinner och åter kommer fram besvaras av barnet med skratt och glädje.
Var man än kommer i världen så kan man se barn leka och deras lekar påminner om varandra, det finns något djupt mänskligt i leken som gör att man känner sig bekant med de lekande barnen.
Leken är en fundamental aktivitet och av helt avgörande betydelse för människans utveckling. I leken möter barnet sin omvärld, där läggs grunden till kommunikation, samspel, tillblivelsen av (jaget) vem man är och relationen till andra. Lusten att leka, att uppslukas och försvinna in en bubbla där koncentration och vila förekommer samtidigt ger en känsla av meditation. Som vuxen kan man känna igen leken i det som kallas för ”flow”, när tid och rum upplöses och leken tar över. Det kan ske under en löptur, eller när man fördjupar sig i ett intresse eller går förlorad i en god bok. Dessa tillstånd av lek och flow frigör endorfiner, dopamin och andra hormoner som bidrar till känsla av tillfredställelse och lycka.
Om man ger sig tid att titta på när barn leker i olika former, snabbt och vilt, hit och dit, lugnt och stilla, fysiskt med stora rörelser eller att stilla plocka med småsaker, får man en ögonblicksbild av ett djupt skeende inne i barnet som vi kallar lek. Barns lek fångar vår uppmärksamhet och vi får möjlighet att lära oss något om hur lekens villkor aktiverar barnet.
Intresset för leken har varit stort genom historien De flesta filosofer av betydelse har berört leken och dess betydelse för människans lärande och utveckling.
Allt sedan Platon finns det en rad olika filosofiska tankar och vetenskapliga teorier och perspektiv som beskriver hur leken uppträder och vilken betydelse leken har för människans utveckling. Leken har beskrivits som ett ”möjligheternas rum” där både kaos och ordning råder och där identitet, erfarenhet och kunskap uppstår. Inne i detta rum växer en individ fram. Genom leken får barnet möjlighet att undersöka, skapa mening, pröva sina förmågor, utveckla sitt samspel och kommunikation i samspel med andra. Att få tillgång till lekmöjligheter är mycket viktigt för ett barn.
Trots att filosofer och forskare ägnat mängder med tid och utvecklat teorier om lek har ingen kunnat göra anspråk på en klar definition av vad lek egentligen är eller ”var i kroppen” leken sitter. Leken är därmed fortfarande en vit fläck på den mänskliga kartan och som i ökad utsträckning fortsätter att intressera forskare och filosofer. Det råder däremot stor enighet om lekens centrala roll och betydelse för människans utveckling.
Det är nyttigt, ja till och med livsavgörande för barn att leka men barn leker inte för att det är nyttigt. Barn leker därför att det är lustfyllt. Leken har ett egenvärde, ett eget existensberättigande.
Leken kan betraktas som en improvisation i nuet, där den lekandes erfarenhet i kombination med den aktuella leksituationens villkor, rör sig i dåtid, nutid och framtid samtidigt. Improvisationen illustrerar relationen mellan lekens form, innehåll och det sammanhang där den utspelar sig. Miles Davis, berömd jazzmusiker, jämförde leken med en jazzimprovisation där alla deltagare samspelar med varandra. Att leka är alltså en avancerad social, fysisk och mental process som innebär att barnets olika färdigheter och förmågor används och utvecklas. Att leka är ett avgörande element för att bygga upp motståndskraft i barn, en förmåga som är en förutsättning för att bli välmående och fungerande vuxna.
​
​
Lekforskarna har föreslagit olika begrepp för att fånga lekens uttryck och form. Begrepp som parallell-lek, roll-lek, konstruktionslek och psyko-motorisk lek är exempel på försök att ringa in och definiera leken. Den karaktäriseras bland annat av att det är roligt att leka, leken är frivillig, medel dominerar över mål, inga utifrån kommande regler, inre bas för kontroll, metakommunikation och att leken bara vill bli lekt. Leken startar i regel spontant av ett enskilt barn eller i samspel med ett eller flera andra barn. Barnet kommunicerar en leksignal med ett annat barn som uppfattar att nu kan leken börja. Denna leksignal kan vara mycket subtil och uppfattas ibland bara av de inblandade. Den kan också vara uttalad; ska vi leka?
Leken rör sig fram och tillbaka i ordning och kaos. När man betraktar ett barns lek kan det ibland se ut som att det pågår ett flöde av aktiviteter som förändras mycket snabbt, byter innehåll, förändras igen och återgår till tidigare lekaktivitet. Barnets lek kan uppfattas som en spegling av tillvarons irrationella aspekter (Nietzsche). Det har dragits paralleller mellan barnets lek och de vuxnas karnevaler, eller för den delen konserter eller idrottsevenemang där man kan släppa loss och glömma sig själv för en stund, att vara i feststämning.
Fri, ostrukturerad lektid ger barn möjlighet att upptäcka sina intressen och anknyta till deras kreativitet. Leken utspelar sig mellan de lekande och möjliggör all den variation som de lekandes fantasi, i samspel med varandra och världen, erbjuder.
Att försöka styra leken utifrån, till exempel genom vuxnas tillrättalägganden eller planer, upplöser det tillstånd av fullständigt fokus på leken som de lekande etablerat. Lekens väsen är känsligt för störningar utifrån. Vuxna kan erbjuda det lekande barnet tid och rum, miljöer, material och redskap men överlåt åt barnen att överlämna sig till leken. Som vuxen kan man på avstånd följa lekens utveckling och kanske tillföra något. I bästa fall kan man bli en del i barns lek om man själv går in i leken med hull och hår. För den vuxne handlar det ofta om att inte hindra barns önskan om att leka och att leka färdigt.
Författare: Krister Svensson
Litteratur
Asplund, J. (1987) Det sociala livets elementära former, Bokförlaget Korpen
Berg, L-E. (2018) Socialitetens psykologi – språket som människans livsform, Studenlitteratur
Knudsen, A-E, (2012) Hvor svært kan det være? Nyt Nordisk Forlag
bottom of page